Blogg.se är jättelätt att lära sig men med tanke på hur mycket det kan krångla med jämna mellanrum är inget roligt. Vissa dagar kan man inte söka på min domän (nettys.se) utan man får söka på jeeanetteekarmark.blogg.se istället och det är inte så många som vet om den adressen. Så därför har jag funderat på att byta till en annan bloggsida.

Just nu är det nattstad som tilltalar mig mest.

Jag har inte bestämt mig ännu utan jag behöver lite tid till att verkligen tänka över detta.

Fin blogg. Kolla gärna min!

Sen när man ska svara på den kommentaren så ser man att den människan har skickat exakt samma kommentar till flera andra. Menar människan då att bloggen är fin eller vad? Det är en annan sak om man skickar och frågar hur folk mår och liknande. Men kommentarer som "Fin blogg. Kolla gärna min" är för folk som är desperata efter besökare. Om man ändå ska skicka samma kommentar till massa folk kan det ju va en kommentar som passar in.

Folk som skriver kommentarer där det står att man ska kolla deras blogg är ute efter besökare.

INGET ANNAT! Jag vågar personligen inte tro på att dom verkligen menar att min blogg är fin.

Världens vackraste kvinna är helt klart

Och att hon spelar så jävla bra i desperate housewives gör de ju inte bättre.

Anledningen till att jag började gråta är för att det är helt enkelt för mycket för mig just nu. Tankarna far åt alla håll och kanter. Jag kan inte kontrollera dom längre. Det är mycket med skolan just nu. Även om jag har det lättaste i de flesta ämnen (och vissa ämnen har jag inte alls) så har jag ändå skitsvårt i skolan. Jag har tappat lusten till att försöka kämpa. Ni kanske inte förstår. Men jag måste bara få skriva av mig.

Det hela blir inte bättre när min mammas farmor är dålig. De är inte så roligt att behöva bli rädd varje gång telefonen ringer. Jag är rädd för att den som ringer ska lämna tråkiga besked om henne. Men hon är gammal. Närmre bestämt 97 år, så vad ska man begära? Hon kommer ju inte leva förevigt även om jag vill det..

Jag begär inte att ni ska förstå.

Men detta är så som jag känner just nu...

Men jag har aldrig haft mod eller styrka till att klara av det. Är det inte någon som har talat om för mig att jag inte klarar det så har jag helt enkelt gett upp efter ett tag när jag insett att jag inte klarar det jag vill. Men nu har jag bestämt mig att oavsett vad det är jag vill så ska jag klara det. Som exempel kan vi ta det här med bloggen. Jag vill komma någonstans med den. Kanske inte bli jättekänd som Kenza eller Blondinbella. Men jag vill att folk ska veta vem jag är och uppskatta det jag skriver. Jag har ju många åsikter, en del skrivs ut men långt ifrån andra eftersom folk kan tycka att det går till personangrepp så de åsikterna håller jag för mig själv.

---

En dag ska jag ha kommit någonstans med mina mål och drömmar. Jag börjar idag. Idag börjar min resa mot toppen. Nu är det jag som bestämmer över mitt liv och vart jag vill komma. & Jag hoppas att ni vill följa med på min resa och peppa mig så jag verkligen klarar detta.

Jag skäms för att bo i sverige nu.

Kolla denna länken, och läs. Är allt för upprörd för att skriva om de.

Ni kommer hålla med mig om att folk borde ha ett skott i pannan. Vilka jävla idioter utsätter djur för något som detta?!

Pengar är något vi behöver mer eller mindre för att klara oss i dagens samhälle.

Personligen tycker jag att pengar är överskattat eftersom vi alla läggs i olika "fack" efter hur mycket pengar vi har. Vissa fattar inte att man inte alltid kan ha råd med de dyraste kläderna, finaste bilarna och den senaste mobilen. Så därför har jag suttit och tänkt efter vad jag hade gjort om jag hade haft mycket pengar.

√ Först skulle jag ha skänkt pengar till rädda barnen/cancerfonden osv.

Jag kan faktiskt inte fatta att imorgon är det årets sista månad. Detta är året har flugit förbi. Sommaren ska vi inte ens tala om. Den försvann allt för snabbt. Enda dagen slutade jag och älskling nian, hans bror tog studenten och vi hade ett helt sommarlov att se fram emot. Men det försvann, rann liksom sand mellan fingrarna på en.

Så vad har jag fått ut av detta året än så länge?

Otroligt mycket. Jag har slutat ta folk för givet, fått bättre självförtroende och har skapat nya vägar och lämnat dom gamla. År 2010 är och förblir ett speciellt och minnesvärt år för mig. ♥

Bilden är tagen på stranden i somras.

Känns faktiskt som om det var förra veckan.

På aftonbladet finns det inte mycket som jag tycker är värt att kalla nyheter.

Det fanns förut, men inte nu mer. Varje dag står där saker om hur man kan gå ner i vikt utan att röra sig, att sömnproblem kan orsaka både det ena och det andra. Det är inte nyheter gott folk!

Nyheter för mig är om saker som händer i världen. Inte en massa bantningstips, tips för bättre kost osv.

Så aftonbladet borde ta sig i kragen och inse att det är NYHETER vi vill läsa. Inte om hur man slipper att bli sjuk om man sover. Man blir sjuk av bakterier/baciller.

Jag är så otroligt trött på att folk har förutfattade meningar om oss som röker. Folk försöker påstå att vi är svaga och skit. Men nej vi är inte svaga. Oftast så har vi gått igenom mycket och då var ciggen en räddning. Så var det för mig. Men svaga är vi fan inte! Hur kan man få någon att framstå för att man röker? De är förfan otroligt starkt, modigt och moget att våga stå för att man håller i den cancerpinnen. Det är inte bra att röka, det vet jag om. Men det är inte så bra att trycka ner folk heller.

Många av oss röker inte för att det är "coolt". För de är ju jätte häftigt att påverka sin hälsa.

Som sagt - jag röker för det jag har gått igenom. Då var jag svag, men nu är jag världens starkaste människa.

bilder som denna brukar inte finnas i min blogg.

men nu är det fan okej.

Dom misstagen jag gjort har bara gett mig erfarenhet.

Så med andra ord ångrar jag ingenting jag gjort.

Jag är en människa som har mycket åsikter och tankar, men jag håller dom oftast för mig själv för jag vet vad det kan leda till om jag skriver eller säger för mycket. Så detta jag skriver nu, är inget jag menar till alla människor, för vi alla är olika.

Har ni någonsin tänkt på att vi alla är djurmisshandlare?

Vi är det faktiskt mer eller mindre allihopa! Det är inte naturligt för ett djur att leva så som våra hundar, katter, fåglar osv gör. Men något jag verkligen tycker är hemskt är hur folk behandlar framför allt sina katter! Varje sommar och höst skriver tidningarna om "sommarkatterna". Många gånger handlar det om att många familjer åker på semester lite här och var i Sverige. Oftast så har dom barn och hur ofta händer det att barnen inte vill ha ett djur? Visst ungarna får sin lilla katt men när familjen sen ska åka hem när semestern är slut så är det långt ifrån ovanligt att dom lämnar kvar denna lilla katten.

Många tar förgivet att en katt kan klara sig själv. Till en viss del ja! Människorna som har dessa "sommarkatterna" är typiskt sånt folk som antar saker. Den lilla katten har lärt sig vart den ska gå för att få mat och vatten. Sen helt plötsligt en dag så är där ingen som ger den det. Katter är otroligt bra jägare. Men det finns inte möss och liknande på vintern som dom kan äta. Och vatten är inte det lättaste att få tag i, speciellt inte när det är is.

Så dom som skaffar "sommarkatter" och sen lämnar dom är riktiga djurmisshandlare.

Man börjar ju undra hur dom tänker? Inte fan lämnar man en katt som man har vant vid att den får mat, vatten och kärlek när dom ska åka hem? Det finns hur många katthem och liknande runt om i landet. Är det så jävla svårt att leta upp ett så katten kan få ett annat hem.

Bara för att ni har semester behöver inte er hjärna ha det!

bild på google.

eller hatar kanske är fel ord. men den har blivit så jävla tråkig. det är värre än vanligt! jag saknar verkligen bloggen. men från det till att tänka på att skriva ett inlägg till att göra det är en riktigt lång väg. när jag har skrivit ett inlägg känner jag mig tvingad till att svara på kommentarerna från dom förra inläggen. & det är inte alltid så roligt att känna sig tvingad till saker. att skriva är en hobby för mig. så bloggen är en hobby med andra ord. men som jag skrev - från det till att tänka på att skriva ett inlägg till att göra det, så är vägen lång.

i somras slösade jag bort tiden framför datorn för att jag var så beroende av min blogg. och det ångrar jag nu. jag ångrar att jag inte umgicks med min pojkvän när vi träffades. vi satt med vars en dator, roligt ellerhur? nej inte speciellt. jag vill blogga men att känna press är inget roligt. som jag sagt i något inlägg förut så tar skolan upp mycket tid. även om jag inte alltid har en massa läxor och inlämningar så är jag otroligt trött efter skolan och det sista jag tänker på då är att blogga och svara på kommentarer.

jag har kämpat med min blogg. till ingen som helst nytta. när jag var med på mest aktiva och hade lite över 1000 läsare var det verkligen skitroligt. jag vill dit igen, men jag vill inte ägna all min lediga tid med en dator. visst, skriva inlägg kan jag göra. men att komma med på mest aktiva utan att kommentera runt, svara på kommentarer och så är skitsvårt. det är det så länge man inte är Kenza, Dessie och allt vad det nu är. besökarna håller sig uppe, men det är tack vare bloggtrafik.nu.

När hon började blogga så vet ni alla förmodar jag att hon provocerade mycket. Bakom skärmen skapade hon sig en karaktär som inte alls visade vem hon var. Hon skrev om alla fester hon var på, och sina vänner. Men inget av det var sanning. Hon spelade den där jätte populära tjejen som hon ville vara och körde sitt egen race. Och hon lyckades. När hon var på toppen vände hon från den där provocerande lilla häxan till en målmedveten tjej som har en otrolig vilja och får sina drömmar att bli sanna.

Blondinbella visar att en helt vanlig tjej kan bli framgångsrik och tjäna ofantliga summor även om man inte är 300 år gammal och har extrem erfarenhet. Hon har lärt sig på vägen och läst på. Så visst borde alla kunna klara det? Visst skulle jag också kunna visa hur duktig jag kan vara på vissa saker och komma någonstans med det? Och ska jag va ärlig, så har jag nog en hel del jag skulle kunna visa upp och kunna skapa mig ett namn. Men frågan är, hade jag haft tålamod till det?

Frågan för mig är nu om jag verkligen ska satsa fullt ut och sakta men säkert bygga upp en namn och försöka satsa på det jag gillar? Som ni många vet är jag en liten nörd när de gäller skor, kläder, väskor osv. Så visst skulle jag också kunna komma någonstans? Jag är sugen på att försöka.

bilden är lånad från google.

En av dom är varför världen är så fattig som den är. I dagens samhälle rankas man efter hur mycket pengar man har. Och vi som lever ett vanligt Svenssons liv och inte har 30.000 kr i lön varje månad blir självklart rankade till dom fattiga. Det som snurrar i mitt huvud är, varför finns det pengar?

Tänk så underbart det hade varit om det inte funnits pengar. Man hade gått in i affären och tagit det man velat ha, ingen hade haft lön eller något. Så varför är det inte så?

Jo det är för att folk är rädda för att vara som alla andra. Speciellt dom med mycket pengar, fint hus, fin bil och flest kläder. Vi andra, ser inte dom dyra sakerna som ett nöje, utan mer som belöningar. Jag pratar säkert inte bara för mig själv när jag säger att jag blir glad över ett par skor, eller något annat litet som dom "rika" inte sätter lika mycket värde på. Jag säger detta för att jag vet vad jag pratar om! Min mamma är inte stadsminister, påven eller något sånt. Hon är en vanligt människa som sliter för sin inkomst. Så sitter det en fet gubbe på ett kontor och drar in mer pengar än vad man kan drömma om!

Jag har alltid uppskattat småsakerna jag får. En tidning, lite godis osv. Varför? Jo för att dom små sakerna visar kärlek. Ger man en unge ny mobil varannan månad så vänjer dom sig vid det och på så sätt höjs deras krav på sakerna hela tiden.

Rik på pengar eller på kärlek?

Faktiskt så får jag ingenting ut av det. Jag älskar att skriva, få kommentarer och hitta nya bloggar att följa så missförstå mig inte. Problemet är nog bara det att jag sätter för höga krav på mig när det gäller skrivandet. Har jag inte skrivit på någon timme känner jag mig värdelös och tänker "fan, mina läsare kommer lämna mig". Okej jag har inte hur många läsare som helst, men dom jag har vill jag inte förlora.

I början av mitt bloggande satt jag varje dag och tänkte "jag ska bli storbloggare, tjäna massor av pengar". Men har det blivit så? Nej det har det inte. Så jag har blivit besviken på mig själv och känt att jag är värdelös när jag inte uppdaterar. Vilket inte känns bra för mig. Det förstår ni va?

En bloggpaus hade varit bra för mig. Men jag vet att jag bara kan hålla mig borta i max en dag. Sen sätter jag krav på mig själv igen. Istället för att va social med min pojkvän så sitter jag vid datorn. När jag sen för en gångs skull lägger mig i soffan och kollar TV med honom eller något sånt känner jag efter att bara några minuter kryper det i kroppen på mig. Och det finns inget jag kan göra åt det. Förstår ni hur jobbigt det är? Precis som tvångstankar.

Så om jag ska hålla mig borta från datorn och bloggen måste jag va ute och inte ha tillgång till dator. Men det går helt enkelt inte. Jag kan inte lämna hemmet. Ni kanske inte förstår hur det är riktigt. Men samtidigt tror jag att många känner så som jag också gör. All denna press dödar mig.

Jag tror inte att jag enbart talar för mig själv när jag säger att jag är trött på storbloggarna. Dem lever sina liv på räkmackor under tiden vi "småbloggare" kämpar för allt vad vi är värda för att få lite besökare. Storbloggarna har också kämpat en hel del, men det är tack vare oss "mindre" som dem får in pengar, kan shoppa i mängder, resa och allt vad det nu är. Ni kan inte neka till att ni någon gång har tänkt "jag vill också kunna köpa de, jag vill också resa" Säger ni att ni inte har tänkt så en enda gång så tror jag faktiskt att ni ljuger.

Storbloggarna lever på oss. Vi gör så att dem kan göra allt det där vi drömmer om. Vi klickar oss i på deras bloggar, deras statistik bli högre. Och vad händer då? Jo dem får pengar. De är förvisso deras jobb att sitta där och skriva ett inlägg. Men vi vanliga Svenssons då? Vi får jobba som as för att ha mat på bordet, kunna köpa nya kläder och kanske någon gång kunna resa. Jag anser att detta inte är rätt!

Tänk så skönt de hade varit om någon av alla oss andra hade fått den chansen. En gång i livet! Fyfan vad jag hade njutit av livet då. Vem som helst skulle nog vilja gå in i en affär och ta det dem tycker är snyggt och inte direkt bry sig om priset. Tror ni att storbloggarna använder alla sina kläder? Näe de gör dem inte. Kolla bara Kenza och Foki t.ex. I deras bloppisar skriver dem "aldrig använda" ibland. Varför köpte dem det om det inte blir använt? Använd huvudet istället.

Jag är så vansinnigt trött på att se allt dem köper och gör.

Sånt här får mig att bli otroligt sur, ledsen och fundersam över vad vi lever i för jävla samhälle! Kollade runt lite på aftonbladet och såg artikeln om lilla Christina som är 11 år gammal. Christina blev rullstolsbunden efter en hjärnoperation. Det som gör mig mest upprört är att hyresvärden låter inte kommunen sätta in en handikapps hiss till henne så hon kan ta sig ut. "Det är sommarlov och 30 grader ute och min dotter kan inte komma ut" säger hennes mamma, som inte klarar av att bära ner Christina.

Jag börjar allvarligt talat fundera på vad det snurrar i huvudet på den där hyresvärden! En person som den borde inte få ha en sådan makt och kunna bestämma över en handikapps hiss. Inte nog med det så är Christina autistisk och har svår epilepsi.

Nu kan jag bara hoppas på att den där hyresvärden blir av med sitt jobb och att en hiss fixas åt Christina. Ni kan ju själv försöka föreställa er att sitta instängda i en lägenhet när det är så fint väder.

ARTIKELN HITTAR NI HÄR

Så skulle jag fan kunna bli världens kändis med tanke på hur jävla otrevlig och bråkig jag kan va. Varför visar jag inte det i bloggen? Jag är faktiskt ingen ängel alltid.. HAHA. Från och med skriver jag vad jag vill, gör vad jag vill och skiter i om ni inte gillar det!

Jag vet att jag skrev att jag skulle stänga av datorn. Men jag fastade framför Kissies blogg där jag satt och läste hennes gamla inlägg. Mina tankar bara flyger runt just nu . Ska försöka skriva ner dem, men jag tror att det kommer bli otroligt rörigt.

Kissie - Vad tänker ni när ni läser det? Det enda jag tänker på just då är en osäker 19 åring som sitter med sin dator, skriver en massa skit, hänger ut folk och redigerar sina bilder så till och med en blind skulle se att det är fejk. Hur kan hon ha blivit Sveriges största bloggare? Jag får helt enkelt inte ihop det. Den tjejen är precis som alla vi andra, bara det att hon är hatad av 95% av sina läsare. Hur roligt hade ni tyckt att det hade varit? Har hon inte dåligt samvete, eller känner hon inte någon som helst ångest över det?

Jag menar : Kunde Kissie komma så långt med att sitta bakom en skärm och va elak, spruta in skit i läpparna och första brösten, så skulle väl jag också kunna det? Och ni med..? Den enda skillnaden är att vi "normala" som hon själv hade uttryckt det inte vågar ta ut svängarna som hon gör. Men om vi hade gjort det? Vågat skriva lite elaka saker, och verkligen uttryckt oss hur vi vill så hade vem som helst kunnat bli Sveriges största bloggare.

Men ett sånt liv skulle jag nog inte vilja ha. Skulle jag bli känd genom min blogg så ska det vara för den jag är. Mitt riktiga jag. Visst det finns saker jag undviker att skriva om, ändrar ibland om lite när det gäller sanningen, men det är inga stora saker. Det kan liksom va små saker som "idag åt jag pommes och hamburgare" och istället förvränger jag det till "idag åt jag och min mamma pizza". Ja ni fattar, sånt små skit. Men det hon håller på med är inte små skit. Det är stora saker.

Hoppas nu att ni inte får sinnesutbrott på mig. Inte för att jag vet varför ni skulle få det. Behövde bara skriva av mig en stund. TACK TILL ER MINA FINA LÄSARE. Ni är inte så många, men fy fan vad ni är underbara! & jag lovar - blir jag storbloggare någon gång, så ska jag mejla var enda en av er och tacka för att ni finns. Det blir lite mer personligt då. Skulle kunna göra det nu med. Men eftersom min blogg kommer och går hela tiden känns det lite dumt. Men ännu en gång TAAACK! ♥